Bläddra för att följa Astrids magiska resa
En kväll föll den allra första snöflingan på Astrids fönster. Den glittrade som en liten stjärna och viskade något som lät som ett fjärran klockspel.
Astrid, som älskade äventyr, följde spåret av ljus in i skogen. Hon visste inte då att varje snöflinga bar ett löfte — ett löfte om isens hemlighet.
Vid skogens hjärta stod en dörr gjord av frostat glas. När Astrid rörde vid den blev frosten varm som en väns hand, och porten öppnades till en väg av skimrande is.
Hon klev in. Runt henne reste sig höga isslott med torn som speglade norrskenet.
Små isälvor dansade i luften som snöflingor som aldrig sjönk. De talade i tonarter som lät som klockor och gav Astrid en liten krystallnyckel för att visa sin tacksamhet.
"Nyckeln låser inget av järn," sjöng en älva. "Den öppnar hemligheter som bärs av mod."
Astrid gick genom en trädgård där isrosor blommade. Varje ros bar en viskning om någon som en gång hade varit modig, och när Astrid lyssnade växte hennes hjärta av styrka.
Hon kände att resan krävde både tålamod och omtanke.
En bro av spegelblank is korsade en djup ravin. Under bron rasslade stjärnfall som varnade om att varje steg kunde förändra vägen hem.
Astrid andades djupt och klev fram. Bron bar henne, men längst bort stod en skugga som ville pröva hennes hjärta.
Skuggan var inte ond, utan rädd. Den tvivlade på att den förtjänade värme. Astrid delade sin lilla halsduk med den och visade att medkänsla kunde tina även den djupaste frusenhet.
Skuggan tackade, och i sitt tack gav den Astrid en karta ritad i rimfrost.
Kartan ledde Astrid till slottets mitt, där en stor spegel låg insmugen i isen. Spegeln visade inte hennes spegelbild, utan alla de handlingar hon gjort — små och stora — som formade henne.
Hon såg hur hennes mod, vänlighet och nyfikenhet hade öppnat dörrar.
I spegelns sken växte en liten kristall i Astrids hand. Den var klar som ett hjärta och inom den dansade alla ljud hon hört under resan — älvors sång, snöflingors viskningar, och bron som sjöng.
"Ta med dig ljuset," viskade isen. "Dela det där du går."
Med kristallen i fickan följde Astrid stigen hemåt. Skogen välkomnade henne, och snöflingorna slog följe som vänner. Hon visste nu att världen var större än huset hon kom ifrån.
Men hon bar också något som kunde värma andra: en berättelse om vänskap och mod.
Astrid kom hem i gryningen. Hennes familj vaknade och log när hon berättade om isslottens värld. Kristallen lyste svagt på hennes hylla — ett minne och en påminnelse.
Och när den första snöflingan föll nästa vinter, visste Astrid att äventyret alltid finns nära, redo då modet vill följa med.
I spegelns sken växte en liten kristall i Astrids hand. Den var klar som ett hjärta och inom den dansade alla ljud hon hört under resan — älvors sång, snöflingors viskningar, och bron som sjöng.
"Ta med dig ljuset," viskade isen. "Dela det där du går."
Astrid stod vid fönstret och höll kristallen mot ljuset. Den glittrade som stjärnor på natthimlen, och hon kände hur värmen spred sig i hennes hjärta.
"Detta ljus är för alla," tänkte hon. "För dem som behöver det som mest."
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Men minnena av äventyret kommer alltid att finnas kvar.
Sov nu så gott, lilla vän.